Den 1 januari 2004 trädde lagen om skydd mot olyckor i kraft. Lagen om skydd mot olyckor (SFS 2003:778) är den viktigaste lagen när det handlar om brandskyddsarbete.

Lagen om skydd mot olyckor (LSO) reglerar bland annat kommunens (räddningstjänstens) uppgifter och vilken myndighet som har ansvaret för räddningsinsatser i olika sammanhang. I lagen hittar man också grunden för kravet på att alla ska jobba systematiskt med brandskyddet. Lagen förtydligas genom förordningen (SFS 2003:789) och föreskrifter och allmänna råd från Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB). Det allmänna rådet om systematiskt brandskyddsarbete, SRVFS 2004:3, handlar om hur brandskyddsarbetet bör se ut. Här fastställs vilka som bör dokumentera sitt brandskyddsarbete och vad dokumentationen bör innehålla.

Du förväntas ta ansvar för hela brandskyddet, så när som på den del som handlar om kommunens räddningstjänstinsats. Det betyder att du måste göra allt du kan för att förhindra att det börjar brinna och du måste ha rutiner för vad du ska göra om olyckan väl är framme.

Lagens struktur bygger på tre olika skeden:

• förebyggande åtgärder
• räddningstjänst
• efterföljande åtgärder samt ansvar för den enskilde, för kommunen och för staten

Kommunen ska främja säkerheten för dem som vistas i kommunen och vidare vara verksam för skydd mot andra olyckor än bränder samt tillvarata varandras resurser för förebyggande verksamhet och stödja den enskildes förmåga att fullgöra sina skyldigheter enligt lagen.

Den enskildes ansvar tydliggörs genom skyldigheten att upprätta redogörelse för brandskyddet i vissa verksamheter, såsom hotell, industri och samlingslokaler.

Kommuner och statliga räddningstjänstmyndigheter ska i skälig omfattning utreda olycksorsaker och olycksförlopp samt att utvärdera hur räddningsinsatsen har genomförts.